Vågmätning i Ishavet
Mätning av vågor på öppet hav och inom isen med AHRS.
”Enheterna visade sig vara tillförlitliga och uppvisade inga fel under de tuffa arktiska förhållandena. De har varit i kontinuerlig drift i över ett år utan att behöva startas om eller liknande.”| Dr Martin Doble
Programmet för marginaliszonen (MIZ)
Under de senaste decennierna har Arktis värmts upp mer än någon annan region, vilket har lett till en betydande minskning av havsisens volym. Kombinationen av ett ökat isfritt område och ett mer rörligt istäcke har lett till uppkomsten av en säsongsbetonad marginaliszon (MIZ) i Beauforthavet.
Office of Naval Researchs MIZ-initiativ omfattar ett integrerat program med observationer och simuleringar för att undersöka dynamiken mellan is, hav och atmosfär med hjälp av flera autonoma system, däribland vågbojar.
Ellipse-A för att studera havsvågornas egenskaper
Programmet använde 25 vågbojar för att kartlägga vågförhållanden och utveckling på öppet hav och inom isen. Dessutom placerades tjugo bojar ut under sommaren, medan fem placerades ut under vintern.
Dr Martin Doble, oceanograf vid UPMC och medlem i forskningsprogrammet, förklarade: ”Vi behövde en snabb och kostnadseffektiv lösning för att mäta riktningsspecifika vågspektra i havet.”
Tiden fram till utplaceringen var kort. Därför var en integrerad lösning som omedelbart kunde tillhandahålla exakta upp- och nedrörelsedata avgörande. Dessutom visade sig snabb leverans av enheterna vara avgörande.
Ingenjörerna installerade sommarbojarna genom att borra fast dem i isen. Dessutom försörjde de dem med solpaneler och utrustade dem med tröghetssensorer av typen Ellipse-A.
Dessa sensorer registrerade både avlägsna och närliggande vågeffekter på isflaken. När isen smält fortsatte bojarna att mäta förhållandena på det öppna havet. Dessutom installerade operatörerna fem vinterbojar direkt på isen.
Dessa aluminiumbojar var mer tåliga och innehöll batterier som räckte under de mörka vintermånaderna. Varje boj hade även inbyggd elektronik för databehandling, ett SD-kort, GPS och ett Iridium-satellitmodem med antenner.
Denna utrustning överförde insamlade data på begäran till basstationen i Cambridge. Slutligen kombinerade forskarna data från sommarbojarna (vågor på öppet hav) och vinterbojarna (vågor i isen). På så sätt kunde de kvantifiera vågdämpningsgraden på ett mer effektivt sätt.
När det är lämpligt att kalibrera temperaturen
Här användes tröghetssensorer av typen Ellipse-A för att mäta våghöjd och vågriktning. Ellipse-A mäter i realtid rullning, stigning och kurs med en noggrannhet på 0,35°, samt lyftning med en noggrannhet på 10 cm.
Varje sensor är kalibrerad med avseende på avvikelse, linjäritet, förstärkning, felinriktning, korsaxel och gyrog från -40 °C till +85 °C. Detta gör att de kan leverera tillförlitliga data i tuffa miljöer, och vad kan vara tuffare än isen i Arktis? ”Enheterna var tillförlitliga och uppvisade inga fel under de tuffa arktiska förhållandena.”
” Ellipse-A har varit i kontinuerlig drift i över ett år utan att behöva startas om eller liknande, och siffrorna ser bra ut och ger tydliga resultat”, säger Dr. Doble.
”Vi behövde en mycket snabb och kostnadseffektiv lösning för att mäta riktningsspecifika vågspektra i havet.” | Dr Martin Doble
Ellipse-A: Högpresterande miniatyr AHRS
Under projektets gång lanserades serien ”Ellipse ”, en ny produktserie som ersätter IG-500-serien.
De nya miniatyriserade tröghetssensorerna är mer exakta vad gäller lägesbestämning och mer tillförlitliga (IP68) till samma pris, och erbjuder nu en heave-kompensering som automatiskt anpassar sig efter vågperioden för bättre prestanda.
Sensorerna av typen ” Ellipse-A” används för närvarande i ett nytt ONR-projekt i Beaufort- och Chukchi-haven.
Ellipse-A
Ellipse-A är ett prisvärt och högpresterande referenssystem för läge och kurs (AHRS). Det har en magnetisk kalibreringsprocedur i världsklass för optimal kursbestämning och är lämpligt för tillämpningar med låg till medelhög dynamik.
Denna robusta tröghetssensor är fabrikskalibrerad för temperaturer mellan -40 °C och 85 °C och levererar data om rullning, lutning, kurs och upp- och nedgång.
Begär en offert på ” Ellipse-A”
Har du frågor?
Välkommen till vår FAQ-sektion! Här hittar du svar på de vanligaste frågorna om de tillämpningar vi visar upp. Om du inte hittar det du söker är du välkommen att kontakta oss direkt!
Vad är vågmätningssensorer?
Vågmätningssensorer är oumbärliga verktyg för att förstå havsdynamik och förbättra säkerhet och effektivitet i marin verksamhet. Genom att tillhandahålla exakta och aktuella data om vågförhållanden hjälper de till att ligga till grund för beslut inom olika sektorer, från sjöfart och navigation till miljövård. Våqbojar är flytande enheter utrustade med sensorer för att mäta vågparametrar som höjd, period och riktning.
De använder vanligen accelerometrar eller gyroskop för att detektera vågrörelser (t.ex. vågperiod) och kan överföra data i realtid till landbaserade anläggningar för analys.
Vad är batymetri?
Batymetri är studiet och mätningen av djupet och formen på undervattenterräng, med huvudsakligt fokus på att kartera havsbotten och andra nedsänkta landskap. Det motsvarar topografi under vatten och ger detaljerade insikter om undervattensstrukturer i hav, sjöar och floder. Batymetri spelar en avgörande roll i olika tillämpningar, inklusive navigation, marin konstruktion, resursletning och miljöstudier.
Moderna batymetriska tekniker förlitar sig på ekolodssystem, såsom enstråle- och flerstråleekolod, som använder ljudvågor för att mäta vattendjup. Dessa enheter skickar ljudpulser mot havsbotten och registrerar den tid det tar för ekona att återvända, och beräknar djupet baserat på ljudets hastighet i vatten. Särskilt flerstråleekolod gör det möjligt att kartera breda stråk av havsbotten på en gång, vilket ger mycket detaljerade och noggranna representationer av havsbotten. Ofta kombineras en RTK- + INS-lösning för att skapa noggrant positionerade 3D-representationer av havsbotten.
Batymetriska data är avgörande för att skapa sjökort som hjälper till att vägleda fartyg säkert genom att identifiera potentiella undervattensfaror som nedsänkta klippor, vrak och sandbankar. De spelar också en avgörande roll inom vetenskaplig forskning och hjälper forskare att förstå undervattensrelaterade geologiska särdrag, havsströmmar och ekosystem i havet.
Vad används en boj till?
En boj är en flytande anordning som främst används i maritima och vattenmiljöer för flera viktiga syften. Bojar placeras ofta på specifika platser för att markera säkra passager, farleder eller farliga områden i vattendrag. De vägleder fartyg och båtfolk och hjälper dem att undvika farliga platser som klippor, grund eller vrak.
De används som förankringspunkter för fartyg. Förtöjningsbojar gör det möjligt för båtar att förtöja utan att behöva lägga ut ankare, vilket kan vara särskilt användbart i områden där ankring är opraktisk eller miljöskadlig.
Instrumenterade bojar är utrustade med sensorer för att mäta miljöförhållanden som temperatur, våghöjd, vindhastighet och atmosfärstryck. Dessa bojar tillhandahåller värdefull data för väderprognoser, klimatforskning och oceanografiska studier.
Vissa bojar fungerar som plattformar för att samla in och överföra realtidsdata från vattnet eller havsbotten, vilket ofta används inom vetenskaplig forskning, miljöövervakning och militära tillämpningar.
Inom det kommersiella fisket markerar bojar var myror eller nät är utplacerade. De är också till hjälp inom vattenbruk för att markera undervattensodlingar.
Bojar kan också märka ut särskilda områden som zoner med ankringsförbud, fiskezoner eller badområden, vilket hjälper till att upprätthålla reglementen till sjöss.
I alla lägen är bojar avgörande för att garantera säkerhet, underlätta marin verksamhet och stödja vetenskaplig forskning.
Vad är bärkraft?
Bärkraft (flytkraft) är den kraft som utövas av en fluid (såsom vatten eller luft) och som motverkar vikten av ett föremål som är nedsänkt i den. Den gör att föremål kan flyta eller stiga till ytan om deras densitet är lägre än fluidens. Bärkraft uppstår på grund av skillnaden i tryck som utövas på de delar av föremålet som är nedsänkta – ett högre tryck appliceras på större djup, vilket skapar en uppåtriktad kraft.
Pricipen för bärkraft beskrivs av Arkimedes princip, som slår fast att den uppåtriktade flytkraften på ett föremål är lika med vikten av den vätska som föremålet tränger undan. Om flytkraften är större än föremålets vikt kommer det att flyta; om den är mindre sjunker föremålet. Bärkraft är avgörande inom många områden, från marin teknik (konstruktion av fartyg och ubåtar) till funktionen hos flytande enheter som bojar.
Vad är en IMU?
En tröghetsmättendhet (IMU) är en kompakt sensormodul som mäter en plattforms rörelse och orientering genom att registrera dess linjära accelerationer och vinkelhastigheter. I sin kärna integrerar en IMU tre accelerometrar och tre gyroskop arrangerade längs ortogonala axlar för att ge sex mätgrader.
Accelerometrar känner av hur plattformen accelererar i rymden, medan gyroskop spårar hur den roterar. Genom att bearbeta dessa mätningar tillsammans ger en IMU exakt information om förändringar i hastighet, orientering och kurs utan att förlita sig på några externa signaler. Detta gör IMU:er oumbärliga för navigation i miljöer där GPS är otillgängligt, opålitligt eller avsiktligt stört. Deras prestanda beror i hög grad på sensor kvalitet, kalibrering och hur väl fel – såsom bias, brus, skalfaktorer och felinriktningar – kontrolleras.
IMU:er av hög kvalitet omfattar avancerad kalibrering, termisk kompensation, vibrationsfiltrering och mekanismer för biasstabilitet för att säkerställa att fel inte ackumuleras snabbt över tid. På grund av dessa egenskaper används IMU:er inom ett brett spektrum av tillämpningar – från UAV:er, svävande robotvapen och autonoma fordon till AUV:er, robotteknik och industriella stabiliseringssystem – vilket ger robust och kontinuerlig medvetenhet om rörelse och orientering även under de svåraste driftsförhållandena.